Lindah Linnéa Siv

Att ha exakt två år mellan barnen var precis som jag själv ville ha det, men var det det smartaste? Kanske inte riktigt. Absolut inget jag ångrar eller nått sånt, men kanske kunde ha väntat ett år till. För det känns inte rättvist för nån av barnen, jag har inte all den tiden som de båda kräver i respektive ålder. Känns det som i alla fall. =)

.

En bebis kräver i stort sett 100% av din tid, den ska matas, bytas blöja, unerhållas och nattas. Samtididgt som den första tiden är viktig för barnet att knyta an till mamma och omvärlden.

.

Samtidigt som detta tar en stor del av dig som mamma och din tid så har man en liten tvååring.

Han har i stort sett fram tills nu levt ett litet liv där ALLT kretsar runt honom, helt normalt för det är exakt så alla bebisar tänker fram tills att dom börjar förstå att det finns så mycket annat.. (vid ca 2 års ålder)

Från att dom föds är det alltid någon som bär på dom, pratar med dom, leker, dom kissar och bajsar och det är alltid någon som byter deras blöja, allt jag behöver göra är att skricka lite. När jag är hungrig eller har tråkigt, samma sak, skriker jag lite är det alltid någon som kommer för att få mig nöjd.

Klart dom har livsbilden om att allt kretsar runt dom. Vem skulle inte få det?

Sen vid två års ålder händer det massa saker, dom börjar förstå mer och inser att nu räcker det inte med att skrika lite, nu är det oftast fasta rutiner i allt, äta, sova, bada, vakna osv. Nu förväntas jag kunna lite mer själv. Och det är i denna ålder det oftast är viktigt att hålla fast vid sina rutiner och vara konsekvent. Annars vet man aldrig hur det slutar barn är luriga små liv och kommer alltid att försöka få igenom sin vilja. Precis som det alltid vart för dom tills nu. Och samtidigt som detta händer börjar dom nu utveckla en bild av sig själva som fristående och oberoende, med egna åsikter och rättigheter. Dom slutar nu även se sig själva som en del av dig och accepterar nu inte längre att du utövar total kontroll över hans/hennes tollvaro.

Men detta är ett tydligt täcken på utveckling, de har nu utvecklat tillräckligt med trygghet för att vilja göra saker på egen hand.

.

Bebisar skriker, ibland vet man inte ens varför man har testat allt men bebisen fortsätter skrika, vilket ibland kan leda till frustation. Samtidigt har man denna lilla UNDERBARA trots unge som iprincip försöker göra allt han inte får, får han inte göra det så skriker han för att antingen få sin vilja igenom eller få mig att göra det åt honom.

Gaaaaaah i exakt sånna här situationer känner jag hur sakta frustationen börjar glida fram, har den redan gjort det så känns det bara som att jag typ vill glida ur min kropp sätta mig i soffan och ta en kopp kaffe, för jag pallar inge mer. Ibland slutar det tom att jag står och skrattar åt mig själv samtidigt som att det kan gå så långt att det känns som jag bara vill släppa allt och bryta ihop. Hahaha allt känns som ett jävla lusthus.

Men som sagt man känner sig även otillräcklig, för i denna lilla fas som nu han går igenom behöver man ge så mycket tid som möjligt, han behöver i princip all tid i världen för att det ska lösas på bästa sätt. Men det är inte det lättaste när man har en liten bebis som kräver tid också, och som även påverkas så himla lätt av mammas negativa känslor, när hon e stressad, arg, irriterad, frustrerad, allt som kan komma i samband med denna trotssituation.

Aaa det är inte lätt att vara 2 småbarnsföräldrer, hade jag vetat detta hade jag nog väntat kanske ett år till, men egentligen vem säger att det är lättare då? hahaha det vet jag ju inte heller. Men det som jag vet nu är att det kanske är för tätt om man tänker på den lilla tiden man har att ge till båda väldigt tidskrävande barnen.

.

Och på allt det här ska jag vara den bästa flickvännen också för min fina man som jobbar hela dagarna, och i det ingår även att ta hand om hemmet, laga mat, städa, tvätta aa you name it. HA!