Blir äcklad när jag tänker på det

Jag sitter med mina två söner i soffan, dom kollar tv och jag fastnade för en artikel. En artikel som egentligen inte borde behöva skrivas. Men den är skriven och det sägs fantastiskt bra saker i den som gör att alla borde läsa den, tyvärr.

Det är snart 2016 och än så länge har jag två söner. Jag vill ha döttrar, har alltid velat. Men samtidigt slår tanken mig, vill jag att mina döttrar ska växa upp i det här samhället som är just nu. Där jag kommer behöva lära min dotter att försvara sig, att vara extra uppmärksam när hon är ute på kvällarna, eller påväg hem från tunnelbanan. Ska det verkligen vara så att jag måste i min uppfostran av min dotter även kommer behöva lära henne alla små trix som att alltid ha sin pepparsprej i väskan, hur man slår rätt. Hon kommer växa upp och behöva vara rädd.

Det är sjukt men tanken har tom slagit mig att jag aldrig kommer låta henne åka nåstans själv. Att jag typ som mamma ska vara inställd på nån slags jour där jag bara sover på typ standby läge och så fort hon ringer och ska hem så hämtar jag henne. 

Ska det verkligen behöva va så bara för att det finns män där ute som anser sig ha rätt att förgripa sig på en kvinna och beröva henne på all trygghet och självsäkerhet som hon byggt upp under sin uppväxt. Bara för att det finns män där ute som bokstavligen inta kan kontrollera sig själva och anser sig ha rätten till andras kroppar. 

Jag blir äcklad och fruktansvärt arg över att behöva sitta å tänka på allt det här för att jag vill ha en dotter. Detta är inga tankar som slagit mig när jag visste att jag väntade pojkar. 
Jag blir äcklad detta måste få ett slut. 

En sak som måste tas med från artikeln är:
"Det är inte jag som ska lära min dotter att skydda sig, det är du som ska lära din son respekt" 

Respekt för andra oavsett kön! 
Detta måste få ett slut och vi kan ju börja nånstans. 

Compact Living

Hela mitt "vuxna" liv har jag levt "compact living", och efter varje förändring till det bättre så tänker jag "okej nu har jag gjort det bästa möjliga för vårat lilla utrymme vi har", men ändå så fort jag får lite egen tid kommer jag på nått nytt. Och alltid blir det till det bättre 😂 Lustigt det där. 
Man lär sig liksom med tiden typ. 

Och jag är ju en människa som lever i förändring, jag mår bra av att ändra små saker. Men samtidigt hatar jag större förändringar i livet och mår samtidigt dåligt av att inte förändra saker alls. Detta märks tydligt av hur ofta det förändras saker i mitt hem, det kan va allt från att möblera om hela kidsens rum till att bara flytta köksbordet från ena väggen till den andra.

En sak till, vi har nu bott i en 2a i 5 år 4 personer. Det är suuuuper trångt. Kidsen har eget rum och vi sover i vardagsrummet. Köket är trångt och vardagsrummet blir trångt iom att vi har vårt sovrum där också. Och för mig som ääääälskar att ha folk hemma är ju detta oerhört irriterande. Min största dröm är ju att ha joooordens största vardagsrum, med plats för stora sällskap och skön sittplats för alla, jooordens största matrum med minst 12 sittplatser. Eget sovrum! Wow jag å min hubby har aldrig haft eget sovrum det är ju deömmarnas dröm och sen såklart så ska ju kidsen ha varsitt rum. 
Okej ni märker ju att en 2 rummare och min dröm klickar ju verkligen inte 😂 ändå är jag sååååååå jävla obekväm med tanken på att flytta här ifrån! Fattar inte vad det är! Det går liksom inte ihop. Att flytta är tydligen en för stor förändring för lilla mig 😂😂 får liksom inte ihop det. Men det blir säkert bra detta 😛😛😛

Fast ibland räcker det helt enkelt med att bara städa haha 4 pers i en 2a inte lätt att hålla cleant 😄 har nån speciell kärlek till mitt vardagsrum/sovrum på nått konstigt vänster.