Klumpen i magen har inte släppt än, men jag intalar mig själv hela tiden att allt kommer gå bra.
Det går bra.
Mammahjärtat brister i vetskapen om att man står där helt maktlös när ens lilla vackra skapelse ligger där helt hjälplös, kanske rädd, fast han säger att allt är cool.
Jag sitter hemma i väntan på att S ska ringa och ge mig den goda nyheten, att allt är klart och har gått bra 🙏
Kl hinner bli 9:30 då ringer S och meddelar att han precis åkt in i operationssalen, han satt bredvid L när han sövdes, höll hans hand.
Jag brister, tårarna rinner, jag vill vara där och krama om honom men vet att jag inte skulle klara av det.
Två stålpinnar opereras in där benen har gått av.
Kl 11:30 får jag denna bild:
Vår lilla krigar har klarat operationen galant och allt har gått bra! Tack gode Gud!
Bilden får mig att fälla ännu fler tårar, att se min lilla modiga älskling ligga där och jag kan inte krama honom. Men allt har gått bra och det är det viktigaste, pappa är där och kramar om honom åt oss.
Runt kl 15 får jag första samtalet, dom är redan hemma, jag är i centrum och letar efter en liten pressent till honom.
Jag får prata med den lilla krigaren, hans röst är svag och låter trött. Jag får tårar i ögonen, jag vill vara där NU jag skyndar mig hem och blir så glad.
Han sitter där i soffan med en kunde i knät och ett stort leende på läpparna! Han är as cool, Chillar, skrattar skämtar.
Såååååå skönt å se!
Han e så grymt stark och modig! Så stolt över honom!
Nu är det fyra-sex veckor till med gips sen ut med stålpinnarna som opererats in. Sen är han fit for fight igen.
Vår älskade lilla krigare! ❤️🙏💪