Vi är där för kidsens skull! Del 2

Det är första ring, jag kom in på Huddinge Gymasiet, mitt första val. Allt är nytt och lite pirrigt. Men framför allt spännande. Jag hade en ganska tuff högstadie period bakom mig, efter min mammas bortgång. Mycket av ansvaret i hemmet las över på mig, jag lagade mat, tvättade, städade och såg till att lillebror gjorde sina läxor, medan pappa jobbade och tjänade ihop pengarna. Det var många fallgropar under dessa år. Pappa hamnade i alkoholmissbruk, tog sig ur det, föll tillbaka, samtidigt som jag försökte hålla ihop familjen behövde jag hålla pappa från alkoholen. Jag såg till att han tog sin antabus (tabletter mot alkoholmissbruk) och skällde ut han ett par gånger när han kom hem full. Pappa var en fantastisk man, utöver alkoholmissbruket, hans barn var hans allt och han gjorde allt för oss. Han skadade oss aldrig varken mentalt eller fysiskt, inte ens när han var alkoholpåverkad. Han tog emot mina utskällningar och lovade varje gång att sluta. Han slutade också varje gång, ett tag, men föll tillbaka några gånger. Jag hjälpte honom tillbaka och sista gången några år senare, höll han sig borta från alkoholen för alltid. 
 
Trots detta gick jag ändå ut med någorlunda betyg i 9:an, allt tack vare de tappra lärarna som hela tiden trode på mig. Som inte gav upp och som hela tiden drog ur det där lilla extra ur mig som faktist gjorde att jag kom in på mitt första val. Jag var inte riktigt stabil och min pappa gjorde allt i sin makt för att på någorlunda sätt hålla mig på rätt bana. Han hade det inte lätt och jag beundrar honom nått så otroligt för allt han ändå gjorde för mig och min lillebror. Det kan inte ha vart lätt att helt plötsligt bli ensam med en nybliven ganska olugn tonårsflicka och en lillebror som bara ville spela fotboll och tv-spel. Gymnasiet kändes som ett bra sätt för mig att kanske få ordning på saker och ting. Kanske bli nått på riktigt nu. Jag gick all in och första terminen gick galant. Jag hängde med, gjorde det jag skulle och var riktigt motiverad. Lärarna på högstadiet hade ändå på något sett sått ett frö i mig som började växa. Det är många lärare jag har sjukt positiva minnen även från hägstadiet, som satt fina spår i mig. 
 
Efter jullovet kom jag tillbaka till skolan med samma glöd, lika taggad och motiverad, skolan var underbar! Januari gick och februari kom. Jag var i köket när pappa plötsligt ropar på mig från toaletten, han har svårt att andas säger han, jag blir lite rädd då jag ser i hans ögon att det är allvarligt. Jag försöker hålla honom fokuserad och andas i takt med mig. efter ett tag släpper det han dricker lite vatten och sätter sig i soffan. Allt var lugnt.
 
En vecka senare. Jag var ute på ungdomsgården, mitt andra hem. Där var jag varje dag efter skolan, fantastiska fritdsledare som gjorde allt för oss ungdommar. Vi kunde inte ha haft en bättre fritidsgård. Jag får ett samtal av pappa som säger att han har svårt att andas igen. Jag skyndar mig hem, han sitter på toaletten och shippar efter andan, jag försöker med samma metod som sist men märker ganska snabbt att det inte ger nått resultat han ber mig ringa ambulans och det tar sin tid innan de kommer. Jag lyckas få honom till sängen där han lägger sig i väntan på ambulans. Jag minns inte så mycket av vad som händer mellan samtalet och tills dess att ambulansen kommer, men det tar tid det minns jag. Pappa blir bara sämmre och sämmre och tillslut sipprar det något vitt ur hans mun. Precis då kommer ambulansen. Dom slänger sig över pappa och kopplar gensast in massa saker och upp på båren å ut i ambulansen, min syster är på väg till oss. Dom åker iväg och syster kommer, vi ringer efter lillebror och åker efter till sjukhuset. Pappa kopplas upp i respirator. Läget är kritiskt. Vi åker hem och syster är hemma med oss. Ungefär en vecka ligger han i sin respirator och vi åker och hälsar på. Jag min hur läkaren förklarade för oss att han hör oss om vi pratar, det kunde vi se på skärmen sa han. Det stämmde, när vi pratatde med pappa rörde sig linjerna starkare. Vi pratade med honom och önskade hela tiden att han bara skulle vakna så att jag kunde få krama honom. Efter några dagar förklarade läkarna att hans gärna har vart utan syre förlänge, så vaknar han ur den här respiratorn så kommer han vara till största del rörelseförhindrad. 
 
Min pappa, han som var den gladaste, lyhördaste, roligaste människan på hela jorden. Skulle han inte kunna vara den AIK-Lasse han alltid varit. Den som stannade och pratade med alla jämt, han som hela tiden drog de tråkigaste men ändå roligaste skämten med alla hela tiden. Skulle han helt plötsligt inte få vara den personen. Jag kunde inte tänka mig ett liv med pappa på det sättet, för mig var det ett liv utan pappa. den 14 februari var vi å hälsade på, då viskade jag i pappas öra att det är helt okej att släppa taget, jag och lillebror kirrar det här. Han förtjänar att ha det bättre, och jag kunde då inte tänka mig något bättre än att han fick åka upp till mamma. Vi gick hem och la oss. Tidigt på morgonen får vi ett samtal, det är sjukhuset som ringer och berättar att pappa har gått bort. Den 15 februari 2005. Min idol, min bästa vän, min pappa finns inte längre bland oss. 
 
Jag var bara 16 år, precis börjat gymnasiet som jag älskade SÅ mycket! Pappa var stolt, varför fick han följa mig hela vägen?

Kommentera inlägget här :