Jag kommer inte exakt ihåg när jag bestämde mig för att bli lärare. Men det var ganska tidigt, kanske någongång i högstadiet. Jag hade en väldigt rörig skolgång då jag var en ganska rörig elev.
Den 7 juni någon vecka innan skolavslutning gick jag och min lillebror som vanligt tillsammans till skolan. Mamma låg som vanligt i sin säng med dropp och andra slangar, hon hade legat sjuk i cancer hemma ganska länge. Vi pussade mamma hej då och möttes i hallen av några sjuksköterskor. Det var ovanligt många denna gång, mot vad det brukade komma för att ge mamma medicin. Men lillebror och jag tänkte inte mer på det utan gick vidare till skolan.
Jag hann ha en lektion och rast, sen knackade det på klassrummsdörren, det var pappa. Jag blev lite ställd, varför var pappa här nu, såhär tidigt? Min magkänsla sa ganska snabbt att det gällde mamma, när jag går ut ur klassrummet och ser pappa, frågar jag direkt, "det är mamma va?" han nickade bara på huvudet, och då förstod jag att mamma fanns inte längre. Min värld rasade samman. Min mamma. Hon som aldrig var sjuk. Hon som var så stark. Varför. Varför just min mamma? Pappa omfamnade mig och det känndes som om luften skulle ta slut. Jag vänder mig om och fröken, fröken Ingela öppnar upp sin armar och jag får den varmaste kramen jag någonsin fått. Ingela kramades mycket, men den här kramen var liksom något lilla extra. Jag hade haft samma fröken sen i 1an, ingen bättre fröken kunde man hitta.
Jag kom tillbaka ganska snabbt till skolan. Jag ville det själv, då skolan ändå var en trygg plats i mitt liv, och där fanns ju Ingela. När jag kom tillbaka hade alla skrivit ett brev till mig där de beklagade sorgen och förklarade hur de fanns där för mig. Det var det finaste jag kunde ha fått. Jag var 12 år då och det bästa jag visste var skolan, och det jag minns från min skolgång idag är bara trygghet, glädje och kärlek.
Är inte det helt fantastiskt. Är inte det de vi önskar ALLA barn, en trygg, kärleksfull och rolig skolgång? Att de sitter här som jag, 27 år gammal, med massa av tråkigheter i mitt bagage och ändå har skolan vart en av de tryggaste platserna i mitt liv?
